Matdemoner

Ja nu var det länge sedan jag skrev. Har varit nere på S:t Lars psykklinik i Lund sedan nyår efter att jag blev manisk och sedan psykotisk. Fått höga doser medicin men nu är Abilify den enda neuroleptikan jag äter.
På bilden är den PEG (perkutan endoskopisk gastrotomi) jag har i magen och får sond genom. Fettet bara växer varje dag fastän vågens siffror visar nedåt. Väger väl runt 38 skulle jag tro. Tränar mycket och späder ut sondnäringen med vatten. Kunde inte göra det på S:t Lars för där kontrollerade de mig så mycket, men nu är jag på ett behandlingshem och här kollar de mig inte så mycket. Jag kan ut och springa om jag vill. Men känner att kollapsen är nära. Ska in och ta blodprover imorgon, järn och kalium och lite annat. Mitt hjärta slår oregelbundet så det är nog bra.

Äter fortfarande mycket benzo, köper av kompisar och på nätet. Men tjacket har jag slutat med. Ja, jag är beroende men det är inget problem.

Vad håller jag på med egentligen...?

Tillbaka på banan (?)

Nu har jag varit borta länge från bloggen. Skickades akut till ett specialistcenter för anorexi nere i Skåne. Blev utskriven för fem veckor sedan. De kan inte hjälpa mig, sa de. Så nu står jag här igen, endast iklädd självförakt.

I alla fall så gick behandlingen på det där centrat ut på bestraffning och belöning, och det funkar inte för mig. Värsta stället jag varit på och var där i nästan ett år! Hatade varenda minut. Har skurit mig mycket också, randiga armar. Personalen där fattade ingenting. Gick väl upp till ungefär 44 kg, men har rasat nu sen jag kom hem. Snart blir det sjukan igen, känner det på mig…

Har flyttat tillbaka till lägenheten men har fått ny personal. Lätta att lura…Häller ut sondnäring och fyller på med vatten, de märker ingenting.

Klockan är snart 07 men har inte sovit något, inte sovit på tre dagar. Tagit amfetamin, varje dag. Det och kaffe håller hungern borta. Dessutom orkar jag träna.

Men vill inte vara triggande. SVÄLT OCH DROGER ÄR SKIT EGENTLIGEN. HÅLL ER BORTA!! Det är bara jag som är så jävla korkad och förstör för mig själv…

Klart slut.

Ny diagnos: schizoaffektiv

Jag träffade min läkare och min kontaktperson från vuxenpsyk (Jenny) idag. Så jäkla skönt att hon inte har semester längre, saknat henne som fan. Hon är den enda som förstår mig, och hon har sagt att hon ska försöka träffa mig så ofta som möjligt. Även fast jag inte är inlagd :)

Jag har fått en ny diagnos. Förut stod det borderline i journalen men nu är jag tydligen schizoaffektiv. Blev lite chockad när läkaren bara slängde ur sig det som i förbifarten. Jag hade behövt ha det inlindat i lite bomull! :x
Jag läste lite om det, och känner igen mig. Vanföreställningar, hallucinationer, negativa symptom (t ex känslolösahet och irrationellt tänkande), mixade episoder av depression och mani, humörsvängningar osv.
Ja, det stämmer. Men man ska inte hänga upp sig på diagnoser. Man ÄR inte sin sjukdom. Viktigt att komma ihåg!

Några extra hekton borta nu, matdjävulen är så glad. Berömmer mig, klappar mig på huvudet. Men ELWIRA skriker ”du svälter ihjäl, du förstör dig själv, du mår bara sämre!”
Tyvärr vinner matdjävulen diskussionen, gång på gång… :´(

Är så nervös inför operationen på fredag. Ska läggas in på torsdag, operera på fredag och på lördag får jag komma hem. Scary… Konstigt att jag är rädd för att de ska skära lite i mig när jag själv gjort djupa sår på mig själv i många år... Knäppt :P

BenzoJunkie

Har åter en gång fallit tillbaka i benzo-livet. Jag varken kan eller vill sluta. Igår söp jag mig full och svalde ner 10 Xanor. Personalen märkte inget för jag gick och la mig i sängen och så vaknade jag idag. Önskar att döden skulle ha tagit mig. Bara benzo hjälper mot ångesten. Jag vet att det egentligen bara förstör mig, men jag står inte ut med världen, mig själv, min dödslängtan och matproblemen.

Har provat att hälla ut ännu mer av sonden och fylla på med vatten. Matdjävulen styr mig med stenhårda händer. Jag är så rädd…
På fredag ska jag få en PEG inopererad i magen. Nervös inför operationen…Hoppas man får bra med morfin efteråt :P

Jag har börjat dricka mer nu också. Tequila, fast utan salt och citron. För varje gång jag blir full blir skammen rödare och rödare och det tvingar mig till att göra om det och knapra alla dessa tabletter. FAN!

Ska ut och gå med personalen sen, skönt, och det är solsken. Fast jag är trött på att folk stirrar på slangen i min näsa hela tiden. Jag känner mig så sjuk då, sjukdomen syns. Så kanske är en PEG bra i det syftet…eller…jag vet inte…Bild på sondhelvetet här. Varför ska det vara så svårt att börja äta?!? Jag förstår mig inte på mig själv. Men Matdjävulen har aldrig varit såhär stark… Save me from myself.

I lägenheten

Efter alla turer på medicinavdelningar och psykakuter bor jag nu i en lägenhet med tre personal, som bara är där för mig. Men jag litar inte på dem, jag kan inte prata med dem för de säger bara ”men gå upp ur sängen nu och tvätta håret så känns det säkert lite bättre sedan”. Vilket jävla hån… Jag hoppas att min kontaktperson på vuxenpsyk kommer tillbaka snart efter sin semester. Hon är den enda som förstår mig. Min familj vill inte ha något med mig att göra, de säger att de inte orkar med min sjukdom. Men häromdagen fick jag ett brev från min bror som skrev att mamma och pappa tvingat honom att skriva under brevet där det stod att jag inte ingick i deras familj längre.

Min bror skrev att han absolut vill ha kontakt med mig, att han älskar mig (då började jag böla…). Nu ska han precis flytta hemifrån så då kan vi ju träffas ostört. Han är den viktigaste människan i mitt liv.

Maten maten maten… Har en sån kaloriångest som inte går att beskriva. Rösterna är på mig, säger att jag måste skära mig. Hela nätterna är jag så rädd, kan inte sova för rösterna…
Senast jag vägde mig hade jag gått ner i vikt. Säkert för att jag fifflat med sonden och låter sondnäring rinna ut i handfatet. Jag vill inte bli ännu tjockare! Väger väl runt 44 kg nu…ångeeest…

Jag ska kanske få en PEG inopererad i magen. En port in i magsäcken så får jag sondnäring genom den istället. Jag bryr mig inte. Allt är svart.

Jag är ute och går mycket med personalen. För att förbränna kalorier, men de är lättlurade och säger ”men så bra att du vill gå ut, solsken gör alla gott!”

Och matdjävulen skriker nätterna igenom.

(bilden jag lagt ut är gammal, nu har jag inte den där missprydande röda färgen utan låtit mitt hår bli brunt. jag är verkligen dåligt på att välja hårfärg... :P )

Vad jag vill med min blogg

Detta är en blogg om min kamp emot anorexin, som jag haft sedan jag var 11 är, nu är jag 20.
Jag vill försöka peppa andra sjuka att också sträva efter ett friskt liv. Jag har många fotsteg kvar att ta innan jag är fri. Jag har levt på sondnäring och dropp de senaste fyra åren. Ingen behandling verkar hjälpa så det känns rätt svart. Matdjävulen är på mig hela tiden och jag känner mig fet och äcklig.

VARNING

Denna sida kan innehålla triggande

text och bilder, så du som själv är

sjuk i en ätstörning får vara uppmärksam

på om du mår dåligt av bloggen.

Stäng ner sidan då. Jag vill inte skada någon,

bara berätta om min bakgrund, men mest

om mitt liv idag. För att komma vidare.